Medan jag står i landet och filosoferar städar ett gäng talgoxar upp efter hönsens lunch. Snappar åt sig brödsmulor som varit för små för stora näbbar att nappa. Sen bråkar de högljutt i häggmispeln så de röda bladen yr. Under sitter hönsen och verkar helt oberörda eller om de bara väljer att inte lägga sig i. Som de bjässar de är i jämförelse och med de röstresurser de besitter kunde de lätt ha rutit i och fått tyst på småfågelkäbblet genom överraskningsmetoden, men som sagt... var och en sköter sitt.
Själv konstaterar jag att livet vore bra tråkigt utan grönkål, särskilt den blågröna svartkålsvarianten.
Två stora vräkiga kålplantor som jag plockat hundratals larver på bekänner äntligen färg. Fick plötsligt utrymme över i somras när jag byggde fler lådor och satte två dåliga kålplantor som tappat namnstickorna. Länge verkade det bara bli blad, men nu kan man urskilja små romanescobuketter. Det är limegröna och ser ut som toppiga blomkålshuvuden men är en korsning mellan blomkål och broccoli. Superb smak, roligt att ha testat, men knappast odlingsvärd i längden med tanke på den plats de tar upp, hur små kålhuvudena blir och hur mycket arbete man får lägga på att hålla undan larver.
Spenatskräppan är ovanligt fräsch för denna tiden på året. Ovärderlig våprimör som till och med visar sig tidigare än nässlorna. Nu finns det så mycket annat bladgrönt som används på samma sätt mangold, kål, Nyzeeländsk spenat så den får stå orörd och bara vara snygg.
Efter hand som löven samlas upp täcker jag tomma ytor och bäddar in morötter, rödbetor, purjo och vinterrädisor så att det inte blir tjäle i bäddarna. De mår bra i jorden och jag tänker fortsätta gräva upp efter hand i alla fall fram till jul. Annat är skördat och lagt för vinterförvaring.
Det blir wok till kvällsmat.
Ha det gott
