Stor i korken sa jag för några veckor sedan i nåt sammanhang att jag aldrig haft problem med sorgmyggor, men vad händer...
Ser som vanligt över sådderna på morgonen redan innan frukost. Fastnar lite framför jätteverbenan, ännu bara sytrådstunna stjälkar med knappt synliga blad. Tyckte att jorden rörde sig.... jomenvisst rör den sig. I ett hörn av sålådan kravlar först en, sen en till pytteliten mygga upp och flyger glatt iväg. Vad sj*tton! Detta förklarar varför nästan hälften av de uppkomna verbenorna försvunnit. Sorgmyggans larver lever nämligen i översta fuktiga jordskiktet. De blir 5-6 mm långa och ger sig gärna på groddar och rötter så att plantorna helt dör eller försvagas. Själva sorgmyggan även kallad fuktmygga är bara ca 2,5 mm lång, genomskinlig med svarta vingar, därav namnet. Ska inte förväxlas med de lite större svarta flugorna som vi felaktikgt kallar blomflugor. Sorgmyggan trivs i fuktiga miljöer och lägger gärna sina ägg i jordsäckar som förvaras utomhus. Att den är beroende av fukt för sin livscykel gör sådder som stratifieras och hålls fuktiga i flera veckor extra känsliga, liksom fuktälskande krukväxter. Om många myggor kläcks samtidigt kan man se moln ovanför en sådd. Här har jag inte sett fler än de som kröp fram.
Eftersom jag köpte en hel pall med god jord för två år sedan och hade några säckar kvar som jag använt i år, är det väl förklaringen till att detta hände just nu, men även i ny jord kan det finns ägg. Beställde snabbt nematoder som är ett naturligt levande bekämpningsmedel. Nematoderna finns så länge de har larver att leva av och dör sen. I väntan på nematoderna stack jag ner tändstickor i sålådan i hopp om att återstående larver inte skulle gilla svavelbehandlingen, men det verkade inte hjälpa. Fler plantor försvann.
Att låta jorden torka upp mellan vattningarna är ett klassiskt tips, men funkar knappast på nya sådder.
Återstående jorden, närmare två säckar är nu steriliserad i ugnen utbredd på långpannor 120° 20-30 minuter. Fuktade jorden med en halv liter varmt vatten innan jag satte in plåtarna för att jorden inte skulle bli snustorr. Samtidigt körde jag litermått med jord i mikron 4 minuter på högsta effekt med en kopp vatten. Såbordet och alla utensilier noggrant skurade. Krukor är jag alltid nogrann med att rengöra tack och lov, så det lagret diskade jag inte igen. De sorgmyggor som redan hunnit kläckas kan man prova att fånga med en skål vatten, blandat med ättika och lite diskmedel. Myggorna lär dras till gult, så en skål som är gul på insidan ska det helst vara. Myggorna sätter sig på vattenytan och drunknar eftersom ytspänningen minskar av diskmedlet. Detta återstår att prova om jag ser nån mygga igen eller liten fluga med, för den delen. Hoppas jag får behålla de sista tio plantorna nu. Jätteverbenan är ju en riktig sommarfavorit som brukar sväva högt över miniängen i trädgårdslandet.
Tack för alla rara kommentarer i förra inlägget! De värmde och faktum är att det känns lite bättre när man får förståelse.
Jag har börjat städa så smått. Klipper ner torra perenner och plockar ris. Vinterstormarna har som vanligt dragit med sig en hel del från björkarna. Det mesta går att räfsa upp men många ställen får jag städa för hand, plocka ris för ris uppe på stora flyttblock och kräla inne i syrenbuskage.
När jag nu ändå plockat upp riset kan jag ju lika gärna använda det till nåt också. Det blir stommar till hela årets kransar, hjärtan i olika storlekar och jättebågar till blomsterbordet. På våren är de flesta växter rätt låga, som penséer och vivor då ger bågarna höjd och blickfånget blir tydligare. Gillar den där Kinderäggsprincipen, att få luft och njuta av vädret, få städat och få skapa nåt på samma gång.
Glömde jag sätta all löken, är första tanken när jag ser att tulpanerna ligger ovan jord. Hur kan jag ha gått förbi här flera gånger utan att upptäcka detta... Nej, men skotten är ju ätna på... Uppdragna!
Trodde i min enfald att rådjuren inte gillade vildtulpaner efter förra årets provodling i en hörna av rabatten. Glad i hågen satte jag ett par hundra till i höstas som nu alla låg uppryckta när jag tittade närmare. Nu är de nerpetade igen och ett elstängsel ramar in sjumetersrabatten. Gröna plastpinnar med knallorange eltråd som drivs med ett bilbatteri. Fult som bara den, men nu hoppas jag ändå att Bambi med följe ska skaffa sig andra vanor de närmaste veckorna.
Inte för att jag har långt till naturen, den finns alldeles runt hörnet, men jag brukar ändå låna hem lite mossa, stensöta, grenar och några snödroppstuvor ett litet tag.
Jordärtskockor är bland det godaste jag vet. Kan helt enkelt få riktiga jordärtskockssug och det fick jag häromdagen. De jag skördade i höstas har förvarats hängande i nätsäckar i en frostfri brunn (utan vatten), men huvudlagret har övervintrat i landet omstoppade och täckta av ett tjockt lager halm från täckodlingen. Det gäller att hålla frostfritt. Eftersom vi dessutom inte haft kallare än runt -5° hela vinter, har de klarat sig hur bra som helst med bara en liten fryst skorpa på några cm överst. Bara att gräva upp efter behov.
När det är dags att förbereda landet för årets odlingar, kommer jag att gräva upp alla jordärtskockorna och sätta dem på nytt ställe, eftersom de forlorar i kvalité av odlas på samma plats år efter år, hur frestande det än kan vara att låta dom bara stå kvar och bilda djungel. För många kan de nog bli ett ogräs, men jag är noga med att ta vara på alla små knölar som jag kan hitta och inte sprida blasten hur som helst över landet när jag skördar. De knölar som ändå blir kvar är lätta att gräva upp.
Gödslar landet och sätter de finaste knölarna med ca 30 cm mellanrum och 10-15 cm djupt. Eftersom de blir 2-3 meter höga brukar jag också tänka på att plantera i bakre kant så de inte skuggar allt annat eller plantera som vindskydd. Under senhösten kapar jag stjälkarna till 50 cm och låter knölarna växa vidare. Stoppar om med ett tjockt lager marktäckning, halm, ensilage, gräs, ull eller vad jag får tag på. Vissa sorter blommar vackert, tillhör familjen kogblommiga växter Asteraceae, påminner om solrosor och tillhör mycket riktigt solrossläktetHelianthus. Det vetenskapliga namnet ärH. tuberosus. I knölarna lagras kolhydraten inulin som är en källa till fruktos inom industrin. Det gör också knölarna svårkokta på det sättet att de lätt faller sönder. Mest användbara är de därför till soppor, puréer, i mos och gratänger, men även friterade som chips och stekta i tunna skivor. Periodvis är jag lite känslig för inulinet särskilt i soppor (man kan bli lite svullen), men stekta jordärtskockor bukar aldrig vara några problem. Här kommer ett av mina favoritrecept och ett gott tips är att steka mer skocktopping än vad jag skrivit i receptet. Den tar nämligen alltid slut här hur mycket man än gör. God även till omelett och som topping i soppan. God kall.
Risotto med torkad svamp och jordärtskockor
3 dl torkad svamp tex trattkantareller, gul- el svart trumpetsvamp 12 dl vatten + 2 msk gott grönsaksbuljongpulver 1 dl vitt vin 1 gul lök 3 msk olja 3 dl avorioris 250 g jordärtskockor salt och peppar parmesan färsk persilja Lägg den torkade svampen i en gryta och häll på vatten så att det täcker. Låt stå och dra under natten eller åtminstone ett par timmar eller följ instruktionerna på förpackningen. Koka bort vattnet. Lyft upp svampen och lägg åt sidan. Koka upp 12 dl vatten och lös upp buljongpulvret . Finhacka löken smält i olja på medelvärme i gryta där risotton också får plats. Lägg i riset och låt det fräsa med tills det blir glasartat 3-4 minuter. Spä riset med vin och buljong men bara 2-3 dl i taget så att vätskan efter hand får koka ihop med riset. Inget lock på grytan. Skala och skär jordärtskockorna i 3-4 mm skivor. Stek i lite olja på stekpanna tillsammans med svampen. Smaka av med salt. När risotton blivit lagom krämig och riskornen fortfarande har en liten kärna, ta kastrullen från värmen. Smaka av med salt och peppar och riv över rikligt med parmesan. Servera risotton ur gjupt fat eller skål och med den knaperstekta svampen och jordärtskockorna som topping. Strö över färsk persilja.
”Djur känner attraktion inför ett annat djur och parar sig inte med vem som helst”, säger Luna Ek på sin blogg, apropå Alla hjärtans dag.
Det gäller inte minst fåglar och även höns.
Tuppens mål i livet är att sprida sina gener, även om det inte är medvetet utan går på ren instinkt och han har ett litet harem som han sköter med omsorg. Tio klarar han av rätt bra, men oftast har han bara fyra, fem madamer.
Ja, vad är det han ska hinna med då?
När en av hönorna lagt ett ägg ställer hon sig utanför hönshuset och kuckelikuar i högan sky. Många gånger har jag lurats att tro att inkräktare tagit sig in i hönsgården, räv, mård, mink, lös hund eller att duvhöken slagit till och jag har kastat mig ut för att rädda den stackaren, men ett illskrik på förmiddagen betyder oftast att ... NU HAR JAG LAGT ETT ÄGG, TJOHO!
Var tuppen än befinner sig i trädgården släpps allt som är för händer och han rusar till hönan så fort fötterna bär. För höns flyger inte och särskilt inte silkeshöns. Nästa ägg ska befruktas, men inte bara så där. En hyfsad kavaljer dansar lite först med vingarna något lätt lyfta så han ser stor fluffig och attraktiv ut. Fem raska småsteg till vänster om hönan, fem till höger, snabbt går det. De små fötterna trummar på, kanske en extra vända för favotihönan. Hönan står helt lugnt kvar, akten avslutas och sen går de tillsammans ut i trädgården och letar upp gänget. Astrid är favorithönan. Hon står högst i rang efter tuppen i hackordningen. Hennes kycklingar får också hög rang och särskild omsorg. Ni kommer väl ihåg Corneilis Vreeswijks låt om hönan Agda. Två hönor kan vara jämna i rang, men då är de ofta längre ner i hackordningen.
Nuppe som han heter, ägnar mest tid åt Astrid. Tar henne på olika turer genom trädgården, matletarrundor. Övriga hänger på, både små, stora och eventuella ungtuppar, men håller sig på det avstånd som rangen kräver.
Nuppe går bredvid Astrid och erbjuder henner olika trevliga fynd han hittar. Något ätbart eller fint markeras med ett litet strupljud. Hönan kommer genast och inspekterar. En liten fluga, larv, skalbagge ett läckert grässtrå slinker snabbt ner. Av nån anledning har alla mina tuppar tyckt att nerfallna blomblad från fruktträden på försommaren är extra vackra och det verkar ibland som Nuppe vill ge Astrid alla han kan hitta. Han nuddar dyrgripen med näbben, hackar med huvudet upp och ner, möter Astrid med blicken och låter lite högre och intensivare än vanligt. Tålmodigt tittar hon på blomblad efter blomblad innan hon går vidare. Han är allt en riktig flirtkula den där tuppen. Blir varm om hjärtat och tänker på de långskaftade rosor jag brukar få av Mannen på Alla hjärtans dag.
Nuppe äter inte så mycket själv på de här rundorna utan sparar sig till kvällen. Det är viktigt att hönorna hittar tillräckligt för att kunna värpa och producera ägg med hans avkommor. Medan hönan pickar i sig står tuppen rak och spejar efter inkräktare, beskyddar sin höna och sin flock. Ibland smyger nån höna iväg och är borta nån halvtimme eller så, tills det hörs ett nytt mycket bestämt kallande från dörröppningen och tuppen åter kastar sig handlöst iväg. Tvärsar över tomten mellan hostor och ormbunkar, korsar parkeringen och möter sina höna, dansa, dansa, befrukta och tillbaka till de andra. Mellan dessa utryckningar, raggar han dessutom upp nån i flocken som är med på turen och hinner hälsa på de hönor som har fått egna burar i trädgården där de är med sina nykläckta kycklingar på sommaren. Är det Astrid som har småttingar får hon fler besök än de andra. De kan också hända att han tar lite lättare på det där med att valla flocken om den bara består av unghöns och småtuppar och i stället spenderar timmar utanför hennes bur och han dansar för henne, fem steg och vänster, fem steg åt höger, stor fluffig och grand.
