Inlägget flyttat till
ODLING - TRÄDGÅRD - VÄXTHUS - HÖNS - HÅLLBART LIV
söndag 25 november 2018
lördag 17 november 2018
Fröställningar
Så klart är det inte bara prydnadsväxter som har vackra fröställningar utan även en hel del grönsaker.
Kronärtskockans ¨kotte¨ har en av de maffigaste fröställningarna. Det brukar ofta bli ett gäng kvar i landet som får bli mat och vinterbo åt små insekter. Jag gillar de runda mörka siluetterna som tycks ändra humör efter vädret. Krispiga, galaklädda i diamanter en frostig morgon, som om de nyss kommit hem från Nobelfesten. Svarta, tunga och mosiga dan efter när det åter töar.
Ärtväxternas fröställningar är också riktiga favoriter, med baljor och skidor i alla möjliga storlekar. Bondbönornas baljor blir alldeles svarta när de torkat men inuti är det bäddat med mjukaste vitt.
Det här är en fröställning av purjo. Den blommar andra året om man lyckats freda den från kaniner och rådjur.
Dillen känner väl de flesta igen, men har ni tänkt på hur vackra fröställningarna är som torkade. Jag låter oftast några av de stadigaste stå kvar så att de får självså sig över odlingslådorna, för de växer bäst när de själva får bestämma och passar jättebra för vintersådd. Andra sparas i papperspåsar för sådd i omgångar under året. Det är en rikedomskänsla när fröförråden är påfyllda.
När jag letade i mapparna dök den här omärkta bilden upp och jag har inte en susning om vad det kan vara. Kapslarna är ett par, tre centimeter långa och och fröna har en bård av små spröt runtom. Troligtvis är det ingen grönsak i alla fall. Är det nån som känner igen och kan hjälpa?
Allt gott
Kronärtskockans ¨kotte¨ har en av de maffigaste fröställningarna. Det brukar ofta bli ett gäng kvar i landet som får bli mat och vinterbo åt små insekter. Jag gillar de runda mörka siluetterna som tycks ändra humör efter vädret. Krispiga, galaklädda i diamanter en frostig morgon, som om de nyss kommit hem från Nobelfesten. Svarta, tunga och mosiga dan efter när det åter töar.
Ärtväxternas fröställningar är också riktiga favoriter, med baljor och skidor i alla möjliga storlekar. Bondbönornas baljor blir alldeles svarta när de torkat men inuti är det bäddat med mjukaste vitt.
Det här är en fröställning av purjo. Den blommar andra året om man lyckats freda den från kaniner och rådjur.
Dillen känner väl de flesta igen, men har ni tänkt på hur vackra fröställningarna är som torkade. Jag låter oftast några av de stadigaste stå kvar så att de får självså sig över odlingslådorna, för de växer bäst när de själva får bestämma och passar jättebra för vintersådd. Andra sparas i papperspåsar för sådd i omgångar under året. Det är en rikedomskänsla när fröförråden är påfyllda.
När jag letade i mapparna dök den här omärkta bilden upp och jag har inte en susning om vad det kan vara. Kapslarna är ett par, tre centimeter långa och och fröna har en bård av små spröt runtom. Troligtvis är det ingen grönsak i alla fall. Är det nån som känner igen och kan hjälpa?
Allt gott
Fler fröställningar hos länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR
lördag 10 november 2018
Tebusken blommar
För två år sen fick jag tag i ett par tebuskar som verkar trivas bra i sina krukor med torv och gödsel. De gillar lågt Ph och skugga. Dessa kommer från en provodling på Gotland där de växer på friland, men här i zon 4 övervintrar de i bubbelplasttälet i växthuset. I sommar har de stått utomhus på norrsidan och står faktiskt där fortfarande. De tål en del kyla, men jag har inte tänkt att testa hur mycket. De ska snart få komma in.
Under sin tid här har de fördubblat sig i storlek. De växer tydligen ganska snabbt. Köpte dem som tvååringar, sådda från frö med 3-4 stycken i varje kruka. Nu är de fyra år och ca 50 cm höga. Jag har inte "skördat", alltså beskurit dem för te, men provsmakat enstaka blad. Färska blad smakar grönt, fräscht och lite fruktigt, medan de torkade smakar precis som naturell Sencha. Till en mugg går det åt 2-3 torra söndersmulade blad i tesilen. Vill man ha svart te måste bladen fermenteras och då går det åt några fler blad än jag vill plocka på de här ännu små buskarna.
För ett tag sen överraskade de med söta, små knoppar. Lade ut en blombild på Instagram som orsakade förvirring eftersom blommorna är lika skenkamelians. Alltså dags att reda ut begreppen.
Både äkta tebuske Camelia sinensis och skenkamelia Stewartia pseudocamelia tillhör familjen teväxter-Theaceae med 195 arter och nio släkten. Växterna är onekligen ganska lika med långsmala, mörkgröna, blanka, tjocka blad och gulvita, vaxartade blommor. Egentligen är teplantan ett träd, men vi är ju vana att se dem som buskar på plantager, beskurna till cirka 1,5 meter.
Det vore jättekul om åtminstone några av årets blommor kunde gå i frö. Tiden får utvisa. Om det går att ta sticklingar vet jag inte heller ännu. Ser i alla fall fram emot många muggar eget Sencha framöver.
Under sin tid här har de fördubblat sig i storlek. De växer tydligen ganska snabbt. Köpte dem som tvååringar, sådda från frö med 3-4 stycken i varje kruka. Nu är de fyra år och ca 50 cm höga. Jag har inte "skördat", alltså beskurit dem för te, men provsmakat enstaka blad. Färska blad smakar grönt, fräscht och lite fruktigt, medan de torkade smakar precis som naturell Sencha. Till en mugg går det åt 2-3 torra söndersmulade blad i tesilen. Vill man ha svart te måste bladen fermenteras och då går det åt några fler blad än jag vill plocka på de här ännu små buskarna.
För ett tag sen överraskade de med söta, små knoppar. Lade ut en blombild på Instagram som orsakade förvirring eftersom blommorna är lika skenkamelians. Alltså dags att reda ut begreppen.
Det vore jättekul om åtminstone några av årets blommor kunde gå i frö. Tiden får utvisa. Om det går att ta sticklingar vet jag inte heller ännu. Ser i alla fall fram emot många muggar eget Sencha framöver.
Länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR
lördag 3 november 2018
fredag 26 oktober 2018
Mammahormonerna flödar i hönshuset
Ensam lämnar tuppen Petter hönshuset. Spanar runt lite på de vanliga matställena. Kanske gömmer sig nån smula från igår, men nej, småfåglarna har städat väldigt noggrant.
När jag kommer ut möter han mig med en bedjande uppsyn. Idag tillsammans med ett krävande kacklande. Jo, jag vet vad uppsynen betyder utan understrykning. Normalt flyttar hönsen på sig när man kommer eller åtminstone vänder rumpan till, men ögonkontakt och några försiktiga steg framåt, betyder sugen. Ge mig MAT!
Det finns väl sammansatt föda inomhus, men det ska vara godbitar utomhus också och helst nåt han kan locka hönorna med och på insektsfronten är det ganska fattigt så här års. Hämtar bröd medan Petter hänger mig i hasorna till garagedörren och småtrampar otåligt utanför medan jag prasslar med brödpåsen.
Så snart brödbitarna är framme uppger han ett glatt och intensivt kacklande. Ingen kan missta sig på att här händer det viktiga saker och Snövit dyker genast upp. Hon är okej och han går gärna med henne hela dagen om hon bara hade varit lika intresserad av honom. Nej, hon far hit och dit och gör faktiskt skäl för uttrycket "Yr som en höna". Hade hon varit människa skulle hon nog fått nån diagnos med bokstäver.
Men var är alla andra. Petter ser både hängig och uppgiven ut. Att han är mitt i ruggningen, alltså byter fjädrar gör inte saken bättre. I nacken lyser fjäderpennorna vita utan fan och vingarna är spretiga.
I hönshuset råder det babyboom. Tonåringar som ljust bestämt sig för att flytta in i stora hönshuset.
Småkycklingar som helst håller sig så nära mamma som möjligt och piper oavbrutet utom när de sover. Mammor som kluckar tillbaka. Nån höna som ruvar och nån som gett upp.
Extra mammaburar inflyttade och så trångt att det knappt går att komma fram. Det är hur gemytligt som helst och det tycker även hönorna som inte har kycklingar. Mammastämningen har helt enkelt smittat av sig på hela gänget. De kommer knappt sig för att värpa.
Till och med gammelhönan Astrid, 8 år, har känslor fast det inte blivit några kycklingar på två år, men högsta hönset är hon ändå i kraft av sin ålder.
Nån gång per dag lyckas tuppen med lite hjälp av havregryn och matrester locka ut gänget och plötsligt är han sitt gamla jag, övervakar, visar upp en och annan godbit, spanar efter inkräktare, men så snart maten är slut försvinner alla in i mammabubblan igen. Till och med under de vackra brittsommardagarna stod de inomhus i dunklet och tryckte istället för att äta gräs och gå sina rundor.
Nog tycker jag lite synd om Petter.
När jag kommer ut möter han mig med en bedjande uppsyn. Idag tillsammans med ett krävande kacklande. Jo, jag vet vad uppsynen betyder utan understrykning. Normalt flyttar hönsen på sig när man kommer eller åtminstone vänder rumpan till, men ögonkontakt och några försiktiga steg framåt, betyder sugen. Ge mig MAT!
Det finns väl sammansatt föda inomhus, men det ska vara godbitar utomhus också och helst nåt han kan locka hönorna med och på insektsfronten är det ganska fattigt så här års. Hämtar bröd medan Petter hänger mig i hasorna till garagedörren och småtrampar otåligt utanför medan jag prasslar med brödpåsen.
Så snart brödbitarna är framme uppger han ett glatt och intensivt kacklande. Ingen kan missta sig på att här händer det viktiga saker och Snövit dyker genast upp. Hon är okej och han går gärna med henne hela dagen om hon bara hade varit lika intresserad av honom. Nej, hon far hit och dit och gör faktiskt skäl för uttrycket "Yr som en höna". Hade hon varit människa skulle hon nog fått nån diagnos med bokstäver.
Men var är alla andra. Petter ser både hängig och uppgiven ut. Att han är mitt i ruggningen, alltså byter fjädrar gör inte saken bättre. I nacken lyser fjäderpennorna vita utan fan och vingarna är spretiga.
I hönshuset råder det babyboom. Tonåringar som ljust bestämt sig för att flytta in i stora hönshuset.
Småkycklingar som helst håller sig så nära mamma som möjligt och piper oavbrutet utom när de sover. Mammor som kluckar tillbaka. Nån höna som ruvar och nån som gett upp.
Extra mammaburar inflyttade och så trångt att det knappt går att komma fram. Det är hur gemytligt som helst och det tycker även hönorna som inte har kycklingar. Mammastämningen har helt enkelt smittat av sig på hela gänget. De kommer knappt sig för att värpa.
Till och med gammelhönan Astrid, 8 år, har känslor fast det inte blivit några kycklingar på två år, men högsta hönset är hon ändå i kraft av sin ålder.
Nån gång per dag lyckas tuppen med lite hjälp av havregryn och matrester locka ut gänget och plötsligt är han sitt gamla jag, övervakar, visar upp en och annan godbit, spanar efter inkräktare, men så snart maten är slut försvinner alla in i mammabubblan igen. Till och med under de vackra brittsommardagarna stod de inomhus i dunklet och tryckte istället för att äta gräs och gå sina rundor.
Nog tycker jag lite synd om Petter.
Allt gott
Länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR
*
*
lördag 20 oktober 2018
Övervintra kronärtskockor och göra jord i säckar
På kronärtskockornas fröpåsar brukar det stå att de odlas som ettåringar, men kronärtskockor är perenna även om de är ganska känsliga och nyckfulla och har en tendens att säga ajöss efter några år.
Poängen med att låta dem övervintra är att plantorna blir betydligt större för varje år, buskar sig mer och ger fler och fler skockor. Som odlingsentusiast triggas jag förstås av utmaningar. Det känns helt enkelt som en liten seger att lyckas övervintra så många som möjligt. Om man bara har nån enstaka planta kan uppgrävning och förvaring frostfritt inomhus vara ett alternativ, men jag har ett tiotal plantor så det går bort. Oftast sätter jag också några nya och fyller i luckorna med till våren.
Gången till kronärtskockslandet har fått en röd port. Det känns lite som ett hemligt rum där bakom med sparrishäck till vänster och stora flyttblock som ramar in själva landet.
Det absolut viktigaste är att plantorna står väldränerat i sandjord eller i lutning så rötterna inte ruttnar om det blir sträng kyla. Minus 20 grader och snöfritt är inte ovanligt här på kanten till småländska höglandet. Utan skyddande snötäcke blir det riktigt tufft för växterna, men ett tjockt lager löv hjälper bra. Jag lägger 30-40 cm och petar in under bladen.
Plantorna får stå kvar under vintern, både för att jag tror de mår bäst så, men också som boplats för insekter. Vissa skockor blir som grafiska konstverk om det skulle komma lite snö. I år är de dock krympta och förtorkade eftersom de helt enkelt inte fått tillräckligt med vatten. Mer matiga grönsaker fick prioriteras framför delikatesserna, men jag hoppas kampen om dropparna gett desto djupare rötter som ger extra maffiga plantor nästa säsong.
Nu ska de bara överleva vintern, sin andra i denna bädden.
Trots många egna träd räcker löven knappt till att täcka odlingslådorna, men grannen som har en hel dunge och lönnar med stora löv bistår med säckar. Jag lämnar påsar och sen står de snyggt uppradade vid deras staket. Toppen!
Det går åt mer än man tror.
Eftersom läget är ganska vindskyddat kommer löven att ligga kvar av sig själva, men kanten mot gången täcker jag med granris för att staga upp bädden och för att hönsen älskar den här hörnan. Bästa sprättstället så snart solen tittar fram.
Framåt vårkanten gäller det att ha lite fingertoppskänsla och lyfta av löven i omgångar så plantorna inte blir chockade av plötsliga frostnätter, men ändå får ljus att växa till sig.
En hel del löv kommer att ha komposterat sig och resten förpackas i sopsäckar för att bli jord. Om löven inte är fuktiga vattnar jag upp till en halv kanna i säcken. Knyter ihop och märker med tex Vår 2019, brukar skriva på en såsticka av plast med blyertspenna, göra ett litet hål med en spik och fästa runt påsen med en bit spoltråd. Med saxen gör jag små hål i påsen runt om. Inte så stora att sniglarna tar sig in. Ställer säckarna i skuggan på norrsidan av uthuset och utan att behöva göra nånting extra, köra en meter med bilen, eller punga ut med en enda krona har jag världens bästa och näringsrika jord om 1-1/2 år. Kretslopp är fina grejer! Påsarna återanvänds förstås också år från år. Revor lags med bred tejp.
Allt gott
Poängen med att låta dem övervintra är att plantorna blir betydligt större för varje år, buskar sig mer och ger fler och fler skockor. Som odlingsentusiast triggas jag förstås av utmaningar. Det känns helt enkelt som en liten seger att lyckas övervintra så många som möjligt. Om man bara har nån enstaka planta kan uppgrävning och förvaring frostfritt inomhus vara ett alternativ, men jag har ett tiotal plantor så det går bort. Oftast sätter jag också några nya och fyller i luckorna med till våren.
Gången till kronärtskockslandet har fått en röd port. Det känns lite som ett hemligt rum där bakom med sparrishäck till vänster och stora flyttblock som ramar in själva landet.
Det absolut viktigaste är att plantorna står väldränerat i sandjord eller i lutning så rötterna inte ruttnar om det blir sträng kyla. Minus 20 grader och snöfritt är inte ovanligt här på kanten till småländska höglandet. Utan skyddande snötäcke blir det riktigt tufft för växterna, men ett tjockt lager löv hjälper bra. Jag lägger 30-40 cm och petar in under bladen.
Plantorna får stå kvar under vintern, både för att jag tror de mår bäst så, men också som boplats för insekter. Vissa skockor blir som grafiska konstverk om det skulle komma lite snö. I år är de dock krympta och förtorkade eftersom de helt enkelt inte fått tillräckligt med vatten. Mer matiga grönsaker fick prioriteras framför delikatesserna, men jag hoppas kampen om dropparna gett desto djupare rötter som ger extra maffiga plantor nästa säsong.
Nu ska de bara överleva vintern, sin andra i denna bädden.
Trots många egna träd räcker löven knappt till att täcka odlingslådorna, men grannen som har en hel dunge och lönnar med stora löv bistår med säckar. Jag lämnar påsar och sen står de snyggt uppradade vid deras staket. Toppen!
Det går åt mer än man tror.
Eftersom läget är ganska vindskyddat kommer löven att ligga kvar av sig själva, men kanten mot gången täcker jag med granris för att staga upp bädden och för att hönsen älskar den här hörnan. Bästa sprättstället så snart solen tittar fram.
Framåt vårkanten gäller det att ha lite fingertoppskänsla och lyfta av löven i omgångar så plantorna inte blir chockade av plötsliga frostnätter, men ändå får ljus att växa till sig.
En hel del löv kommer att ha komposterat sig och resten förpackas i sopsäckar för att bli jord. Om löven inte är fuktiga vattnar jag upp till en halv kanna i säcken. Knyter ihop och märker med tex Vår 2019, brukar skriva på en såsticka av plast med blyertspenna, göra ett litet hål med en spik och fästa runt påsen med en bit spoltråd. Med saxen gör jag små hål i påsen runt om. Inte så stora att sniglarna tar sig in. Ställer säckarna i skuggan på norrsidan av uthuset och utan att behöva göra nånting extra, köra en meter med bilen, eller punga ut med en enda krona har jag världens bästa och näringsrika jord om 1-1/2 år. Kretslopp är fina grejer! Påsarna återanvänds förstås också år från år. Revor lags med bred tejp.
Allt gott
Länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR
lördag 13 oktober 2018
Lägger äpplena i stuka
Grannens röda järnäpple som jag passerar på väg till brevlådan är en fröjd för ögat, men inte för gommen. Stenhårt och smaklöst. Trädet brukar leverera överdådigt och ställer mest till arbete för ägarna med att städa upp all fallfrukt. Vi är några stycken som brukar få ta till dekoration.
Nu verkar det ju inte särskilt logiskt att man på 1940-talet skulle satsat på frukt som inte är användbar och pynt tror jag inte stod så högt i kurs under kriget. Läser i äppelbibeln "Svenska äpplen" av Görel Kristina Näslund och Ingrid af Sandeberg att järnäpplet var mycket populärt i Tyskland under denna tid och en annan källa säger att äpplet ska grävas ner och ätas till midsommar kommande år!? En bybo berättar också att det var just så äppelträdets ägare gjorde även här.
Vad jag förstår handlar det i detta fallet inte bara om vinterförvaring utan också ett sätt att få äpplena att mogna genom mindre syre eller möjligen att koncentrera etylengasen som de avger. Etylengas påskyndar ju mognad.
Sagt och gjort. Nu gräver jag ner grannens äpplen, eller rättare sagt de som blev kvar efter att jag sorterat bort kantstötta och angripna. Det gäller att vara noggrann. Ett skadat äpple som börjar ruttna kan lätt förstöra allihopa i stukan.
Äpplena är lagda i plastback med finmaskigt metallnät runt som sork- och kaninskydd. Backen placerad i grop på frostfritt djup. Ett tunt lager halm under för att inte jorda ner backen.
Halm innehåller ju luft i sina ihåliga strån som har en isolerande effekt. Vid sidorna och över packar jag in backen med ca 30 cm halm.
Stukan behöver också en liten skorsten, som jag gör av en tuss uppdragen halm.
Sen tillbaka med all jorden runt tussen.
Ett berg av löv som topping. Kanske behövs några granris eller ensilage för att hålla löven på plats. Och så lite jonglering med löven bara för att det är kul.
Det ska bli otroligt spännande att gräva upp och smaka äpplena till våren.
Tar gärna emot synpunkter om nån har erfarenheter av just förvaring av äpple i stuka.
Om du inte känner igen trädgården från skissen i förra inlägget, beror det på att det här är odlingen som jag kallar Södra filialen på mannens föräldragård i grannbyn.
Länksamlignen TrädgårdsFägring HÄR
Nu verkar det ju inte särskilt logiskt att man på 1940-talet skulle satsat på frukt som inte är användbar och pynt tror jag inte stod så högt i kurs under kriget. Läser i äppelbibeln "Svenska äpplen" av Görel Kristina Näslund och Ingrid af Sandeberg att järnäpplet var mycket populärt i Tyskland under denna tid och en annan källa säger att äpplet ska grävas ner och ätas till midsommar kommande år!? En bybo berättar också att det var just så äppelträdets ägare gjorde även här.
Vad jag förstår handlar det i detta fallet inte bara om vinterförvaring utan också ett sätt att få äpplena att mogna genom mindre syre eller möjligen att koncentrera etylengasen som de avger. Etylengas påskyndar ju mognad.
Sagt och gjort. Nu gräver jag ner grannens äpplen, eller rättare sagt de som blev kvar efter att jag sorterat bort kantstötta och angripna. Det gäller att vara noggrann. Ett skadat äpple som börjar ruttna kan lätt förstöra allihopa i stukan.
Äpplena är lagda i plastback med finmaskigt metallnät runt som sork- och kaninskydd. Backen placerad i grop på frostfritt djup. Ett tunt lager halm under för att inte jorda ner backen.
Halm innehåller ju luft i sina ihåliga strån som har en isolerande effekt. Vid sidorna och över packar jag in backen med ca 30 cm halm.
Stukan behöver också en liten skorsten, som jag gör av en tuss uppdragen halm.
Sen tillbaka med all jorden runt tussen.
Ett berg av löv som topping. Kanske behövs några granris eller ensilage för att hålla löven på plats. Och så lite jonglering med löven bara för att det är kul.
Det ska bli otroligt spännande att gräva upp och smaka äpplena till våren.
Tar gärna emot synpunkter om nån har erfarenheter av just förvaring av äpple i stuka.
Om du inte känner igen trädgården från skissen i förra inlägget, beror det på att det här är odlingen som jag kallar Södra filialen på mannens föräldragård i grannbyn.
Allt gott
Länksamlignen TrädgårdsFägring HÄR
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)