Mammahormonerna flödar i hönshuset

Ensam lämnar tuppen Petter hönshuset. Spanar runt lite på de vanliga matställena. Kanske gömmer sig nån smula från igår, men nej, småfåglarna har städat väldigt noggrant.

När jag kommer ut möter han mig med en bedjande uppsyn. Idag tillsammans med ett krävande kacklande. Jo, jag vet vad uppsynen betyder utan understrykning. Normalt flyttar hönsen på sig när man kommer eller åtminstone vänder rumpan till, men ögonkontakt och några försiktiga steg framåt, betyder sugen. Ge mig MAT!
Det finns väl sammansatt föda inomhus, men det ska vara godbitar utomhus också och helst nåt han kan locka hönorna med och på insektsfronten är det ganska fattigt så här års. Hämtar bröd medan Petter hänger mig i hasorna till garagedörren och småtrampar otåligt utanför medan jag prasslar med brödpåsen.

Så snart brödbitarna är framme uppger han ett glatt och intensivt kacklande. Ingen kan missta sig på att här händer det viktiga saker och Snövit dyker genast upp. Hon är okej och han går gärna med henne hela dagen om hon bara hade varit lika intresserad av honom. Nej, hon far hit och dit och gör faktiskt skäl för uttrycket "Yr som en höna". Hade hon varit människa skulle hon nog fått nån diagnos med bokstäver. 

Men var är alla andra. Petter ser både hängig och uppgiven ut. Att han är mitt i ruggningen, alltså byter fjädrar gör inte saken bättre. I nacken lyser fjäderpennorna vita utan fan och vingarna är spretiga.

I hönshuset råder det babyboom. Tonåringar som ljust bestämt sig för att flytta in i stora hönshuset.

Småkycklingar som helst håller sig så nära mamma som möjligt och piper oavbrutet utom när de sover. Mammor som kluckar tillbaka. Nån höna som ruvar och nån som gett upp.
Extra mammaburar inflyttade och så trångt att det knappt går att komma fram. Det är hur gemytligt som helst och det tycker även hönorna som inte har kycklingar. Mammastämningen har helt enkelt smittat av sig på hela gänget. De kommer knappt sig för att värpa.

Till och med gammelhönan Astrid, 8 år, har känslor fast det inte blivit några kycklingar på två år, men högsta hönset är hon ändå i kraft av sin ålder.

Nån gång per dag lyckas tuppen med lite hjälp av havregryn och matrester locka ut gänget och plötsligt är han sitt gamla jag, övervakar, visar upp en och annan godbit, spanar efter inkräktare, men så snart maten är slut försvinner alla in i mammabubblan igen. Till och med under de vackra brittsommardagarna stod de inomhus i dunklet och tryckte istället för att äta gräs och gå sina rundor.

Nog tycker jag lite synd om Petter.

Allt gott

Länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR
*

Övervintra kronärtskockor och göra jord i säckar

På kronärtskockornas fröpåsar brukar det stå att de odlas som ettåringar, men kronärtskockor är perenna även om de är ganska känsliga och nyckfulla och har en tendens att säga ajöss efter några år.

Poängen med att låta dem övervintra är att plantorna blir betydligt större för varje år, buskar sig mer och ger fler och fler skockor. Som odlingsentusiast triggas jag förstås av utmaningar. Det känns helt enkelt som en liten seger att lyckas övervintra så många som möjligt. Om man bara har nån enstaka planta kan uppgrävning och förvaring frostfritt inomhus vara ett alternativ, men jag har ett tiotal plantor så det går bort. Oftast sätter jag också några nya och fyller i luckorna med till våren.

Gången till kronärtskockslandet har fått en röd port. Det känns lite som ett hemligt rum där bakom med sparrishäck till vänster och stora flyttblock som ramar in själva landet.
Det absolut viktigaste är att plantorna står väldränerat i sandjord eller i lutning så rötterna inte ruttnar om det blir sträng kyla. Minus 20 grader och snöfritt är inte ovanligt här på kanten till småländska höglandet. Utan skyddande snötäcke blir det riktigt tufft för växterna, men ett tjockt lager löv hjälper bra. Jag lägger 30-40 cm och petar in under bladen.

Plantorna får stå kvar under vintern, både för att jag tror de mår bäst så, men också som boplats för insekter. Vissa skockor blir som grafiska konstverk om det skulle komma lite snö. I år är de dock krympta och förtorkade eftersom de helt enkelt inte fått tillräckligt med vatten. Mer matiga grönsaker fick prioriteras framför delikatesserna, men jag hoppas kampen om dropparna gett desto djupare rötter som ger extra maffiga plantor nästa säsong.

Nu ska de bara överleva vintern, sin andra i denna bädden.

Trots många egna träd räcker löven knappt till att täcka odlingslådorna, men grannen som har en hel dunge och lönnar med stora löv bistår med säckar. Jag lämnar påsar och sen står de snyggt uppradade vid deras staket. Toppen!

Det går åt mer än man tror. 

Eftersom läget är ganska vindskyddat kommer löven att ligga kvar av sig själva, men kanten mot gången täcker jag med granris för att staga upp bädden och för att hönsen älskar den här hörnan. Bästa sprättstället så snart solen tittar fram.

Framåt vårkanten gäller det att ha lite fingertoppskänsla och lyfta av löven i omgångar så plantorna inte blir chockade av plötsliga frostnätter, men ändå får ljus att växa till sig. 

En hel del löv kommer att ha komposterat sig och resten förpackas i sopsäckar för att bli jord. Om löven inte är fuktiga vattnar jag upp till en halv kanna i säcken. Knyter ihop och märker med tex Vår 2019, brukar skriva på en såsticka av plast med blyertspenna, göra ett litet hål med en spik och fästa runt påsen med en bit spoltråd. Med saxen gör jag små hål i påsen runt om. Inte så stora att sniglarna tar sig in. Ställer säckarna i skuggan på norrsidan av uthuset och utan att behöva göra nånting extra, köra en meter med bilen, eller punga ut med en enda krona har jag världens bästa och näringsrika jord om 1-1/2 år. Kretslopp är fina grejer! Påsarna återanvänds förstås också år från år. Revor lags med bred tejp.

Allt gott

 Länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR

Lägger äpplena i stuka

Grannens röda järnäpple som jag passerar på väg till brevlådan är en fröjd för ögat, men inte för gommen. Stenhårt och smaklöst. Trädet brukar leverera överdådigt och ställer mest till arbete för ägarna med att städa upp all fallfrukt. Vi är några stycken som brukar få ta till dekoration.

Nu verkar det ju inte särskilt logiskt att man på 1940-talet skulle satsat på frukt som inte är användbar och pynt tror jag inte stod så högt i kurs under kriget. Läser i äppelbibeln "Svenska äpplen" av Görel Kristina Näslund och Ingrid af Sandeberg att järnäpplet var mycket populärt i Tyskland under denna tid och en annan källa säger att äpplet ska grävas ner och ätas till midsommar kommande år!?  En  bybo berättar också att det var just så äppelträdets ägare gjorde även här. 

Vad jag förstår handlar det i detta fallet inte bara om vinterförvaring utan också ett sätt att få äpplena att mogna genom mindre syre eller möjligen att koncentrera etylengasen som de avger. Etylengas påskyndar ju mognad.

Sagt och gjort. Nu gräver jag ner grannens äpplen, eller rättare sagt de som blev kvar efter att jag sorterat bort kantstötta och angripna. Det gäller att vara noggrann. Ett skadat äpple som börjar ruttna kan lätt förstöra allihopa i stukan. 

Äpplena är lagda i plastback med finmaskigt metallnät runt som sork- och kaninskydd. Backen placerad i grop på frostfritt djup. Ett tunt lager halm under för att inte jorda ner backen. 

Halm innehåller ju luft i sina ihåliga strån som har en isolerande effekt. Vid sidorna och över packar jag in backen med ca 30 cm halm. 

Stukan behöver också en liten skorsten, som jag gör av en tuss uppdragen halm.

Sen tillbaka med all jorden runt tussen.

Ett berg av löv som topping. Kanske behövs några granris eller ensilage för att hålla löven på plats. Och så lite jonglering med löven bara för att det är kul.

Det ska bli otroligt spännande att gräva upp och smaka äpplena till våren. 

Tar gärna emot synpunkter om nån har erfarenheter av just förvaring av äpple i stuka.

Om du inte känner igen trädgården från skissen i förra inlägget, beror det på att det här är odlingen som jag kallar Södra filialen på mannens föräldragård i grannbyn.

Allt gott

Länksamlignen TrädgårdsFägring HÄR

Ny trädgårdsskiss

När akvarellådan ändå var framme passade jag på att uppdatera trädgårdsskissen. Det är ju egentligen väldigt kul att rita men blir av alltför sällan.

Ibland önskar jag starkt att jag hade riktigt gott om pengar och kunde anlita någon som förverkligade alla mina trädgårdsdrömmar så jag fick tömma huvudet.  Det är nämligen fullt av planer och ser lite... en hel del annorlunda ut för mitt inre än när jag tar på mig verklighetens kranka glasögon. Allt går så långsamt, mycket beroende på att jag är ensam om trädgårdsintresset och bara får låna mannen några timmar då och då för grovarbete. Det renoveras samtidigt på en gård i grannbyn.

Men nåt projekt per år blir genomfört och när jag ser tillbaka har det ändå hänt en del sen denna skissen 2014. Den är ritad på måfå så måtten är inte riktigt desamma som på versionen nedan.

1  8 blåbärsbuskar och svarta vinbär
2  Ramslök som marktäckare
3  Stäpp- och fjärilsrabatt
4  Mullbär
5  Hösthallon och höns-Spa
6  Kiwi
7  Varmkomposter
8  Perenna grönsaker
9  Hallon
10 Kronärtskockor
11 Sparrishäck
12 Pallkragar
13 Kryddor
14 Vinbärsbuskar
15 Smultron
16 Fruktträdgård
17 Vitt körsbär

Sen tillkom ett större växthus och därmed ytor runt om som nu odlas, men med mjuk övergång till lövskogen bakom. Tanken är att hela området bakom växthuset lätt ska kunna förvildas när jag inte orkar hålla på längre.
Inriktningen har också ändrats lite genom åren. Grunden är en fruktträdgård från 1950-talet. På 1990-talet höll jag på mycket med eterneller och odlade både ettåriga på lånad åkerbit och satte in perenner lämpliga för torkning. De flesta finns kvar. Fördelen med dem är att de är torktåliga och inte bangar för en solsommar utöver det vanliga.
Sen ville jag fylla på med tåliga mormorsväxter, tidsenliga med huset och ursprungliga trädgården och i den vevan flyttade ett tjugotal pioner in.

Intresset för  örter, kryddor, läkeväxter, fleråriga ätliga växter och grönsaksodling har funnits med sen början, men blivit allt starkare de senaste åren. Jag tänker fortfarande väggar, golv och tak fast inreder med ätligt istället. Allt är av utrymmesskäl inte med på skissen. Testar olika marktäckare som smultron, allåkerbär, hönsbär och är så glad att ramslöken vill sprida sig i lundarna. Ätliga växter flyttar in som prydnader och en del prydnadsväxter hamnar på tallriken.

Jag försöker att hela tiden utmana mig själv i att förbättra kretsloppet i trädgården genom att ta vara på vatten och så kallat "trädgårdsavfall". Gillar inte ordet men hittar inget bättre. För mig är det mesta återbäring som blir ny jord genom plankompostering, varmkompostering och lövkomposter. Annat blir till kransar, stöttor och staket. Jag strävar också efter att få ett så bra djurliv som möjligt och naturlig balans i trädgården. Är glad för alla fåglar, igelkott, en huggorm i röset och en snok i skogskomposten, solitärbin och fjärilar som alla bidrar på sitt sätt. Katt och höns inte att förglömma. Till och med sorkarna gör en viss nytta med att lufta jorden, bara de inte blir för många. 

Nu fortsätter jag att lära mig mer om såna ätliga växter som kanske inte är så vanliga i våra odlingar och har en plan för hur strukturen och väggarna ska förbättras efter hand. Trädgården ska få en mer privat och ombonat karaktär.

Allt gott

Länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR

Ny snigelkant

Sniglarna är ett ständigt gissel sen mer än tio år tillbaka. I år har de inte varit så många på grund av torkan. Trots detta hoppas jag på mer normala somrar i fortsättningen och ett av säsongens projekt har varit att renovera snigelstaketet runt grönsakslandet.

Så här har det sett ut de senaste nio åren. Man anar ett lågt staket av liggande krakar, hässjestörar som skydd mot grönsakssugna hönor och därunder en bred planka med eltrådar som effektivt har motat allt i snigelväg. Även portalerna har krakar.

Men nu hade de tjocka plankorna av Norrlandsfur i sargen börjat ruttna och snarare blivit ett tillhåll för sniglar än en effektiv barriär. Plockade bort ett tiotal bland de murkna sprickorna där fukten stannat kvar efter rotblötorna.

Längs en av tomtgränserna mot betesvallen i norr har jag under ett par år testat vinklad plåt med gott resultat och det blev lösningen även runt grönsakerna. Vi har använt 3 mm plåtar med måtten ,5 x 3 meter inköpta hos lokal metallgrossist och låtit klippa dem i 40 cm breda remsor som bockats med ganska snäv vinkel hos lokal firma. Vi pratade också med plåtslagaren och fick hjälp med kontakter. (De som känner oss vet att mannen har kontakter inom plåtindustrin, men det är ändå inte självklart att få en privat order utförd i högkonjunktur). 
Plåten kommer att bli helt rostig under vintern. Här svetsar mannen fast ett nät som ska ersätta de liggande krakarna för att hålla hönsen på rätt sida. Fungerar också som stöd åt växterna i perennlisten innanför som alltid tycks ha det för trångt. Även plåtremsorna är ihopsvetsade, men man kan lika gärna skruva. Remsorna är också nergrävda för att stå stadigt. Lika mycket plåt under jord som över.

Nu återstår att byta ut plankorna i trälådorna inne i landet mot plåt, men den behöver ju inte vara bockad. Vet att cortenstål är populärt, men vi kommer att använda vanlig plåt även där och göra kantförstärkning nertill istället så att lådorna inte buktar. Det är förstås en kostnadsfråga.

Krakarna i portalerna började också ge upp och har fått "nya" skruvade av järn med flagande rödbrun färg. Nya är verkligen en sanning med modifikation för de har fungerat som staket hos grannen i minst 40-50 år och innan dess tillhörde de SJ och satt i ångpannorna. Nu hoppas jag de ska stå här så länge jag odlar. För vitsen med att använda plåt och järn istället för att byta plankor och renovera eltrådar, är just att det ska hålla, så att vi inte behöver göra om fler gånger.

Det går fyra stolpar i varje portal och jag funderar lite på vad de ska krönas med. Ovan testar jag en rostfärgad vallmokapsel av betong som jag fått av pyssliga Trädgård i Torlanda

En djupdykning i ena långgarderoben resulterade också i gardinstångsprydnader av metall som fyndats i samband med nerläggning av butik. Har fyra så de ska definitivt klä en av portalerna. Frågan är ska de få vara mörkt gråblå eller ska jag doppa dem i rödbrun rostskyddsfärg så de mer liknar stolparna? De kommer ändå att se nya ut eftersom jag inte kan återskapa stolparnas patina och dem har jag inte tänkt måla.

Allt gott

--//--

Länksamlingen TrädgårdsFägring HÄR

Pumpatider

Om sommaren som odlare känts påfrestande på många sätt så finns det andra som trivts bättre, nämligen pumporna. Fantastisk pumpasommar helt enkelt och jag önskar jag satt fler sorter. 

De fyra plantor jag satte på Södra filialen har brett ut sig hej vilt och täcker nästan 50 kvm. Tur att jag skördat det mesta runt omkring.

Trasig skottkärra + tom yta + självsådda plantor = sommarplantering

Grön turban är en riktig favorit. Överhuvudtaget gillar jag gröna och gråblå pumpor. De flesta är både ätliga och klarar lång förvaring, men oftast hinner jag inte äta upp alla.

Pumpakärnor som följer med komposten och självsår sig brukar det inte hinna bli nåt av här i zon 4, men i år har de verkligen frodats och ramat in trädgård och gångar på alla möjliga ställen. De flesta gallras förstås bort. Den här revan placerade sig alldeles på egen hand ovanpå vedstapeln vid skogsbrynet. Kunde inte hittat ett bättre ställe själv. Dessutom korsar de sig hej vilt, så man vet aldrig vad det blir kommande år av sparade frön.

I en av zinklådorna har en liten reva med en av de där i mitt tycke tråkiga, gulasläta pumporna vuxit till sig. De verkar extra grovilliga av nån anledning. I alla fall var det vad jag trodde och därför kanske jag slarvade lite med vattningen tills jag häromdagen tröttnade och drog upp plantan. Döm om min förvåning när det visade sig vara en melon! Kanske inte riktigt fullvuxen men ändå stor som en rejäl grapefrukt. Nu vårdar jag den ömt som en pärla och den har fått egen mjukt bäddad låda. Kanske den eftermognar lite grand. Eftersom jag inte odlar meloner har denna också kommit via komposten. 
Såna här överraskningar gillas skarpt!

 Allt gott

Just det... Så är det Skördemässa i grannbyn

--//--

Länksamling TrädgårdsFägring HÄR

Potatislök

Lök som smakar potatis eller potatis som smakar lök, nej faktiskt ingetdera. Denna fantastiska lök har fått sitt namn av att den liksom potatis förmerar sig när den kommer i jorden. Potatislöken Allium cepa sätter sidolökar som på en säsong blir stora som en hygglig schalottenlök och varje lök ger åtta till tio gånger tillbaka. Visst låter det fantastiskt! Den förökas inte genom frö och finns inte att köpa som utsäde i handeln utan det utsäde som finns har hållits vid liv i generation efter generation hos husbehovsodlare runt om i landet. Det går en magisk rysning genom kroppen av vördnad och historiska vingslag när jag skriver detta.

Genom POM, Programmet för Odlad Mångfald (administreras av Sveriges lantbruksuniversitet) och deras fröupprop, återupptäcktes löken på senare år. Potatislöken odlades allmänt innan det fanns sättlök och vanlig gul lök att köpa. Under uppropet fick man in ett femtiotal sorter som kallas allt från Johannislök, Jakobslök, Leksandslök, klyftlök, krasslök, till piplök och scharlottenlök. Man menar dock att schalottenlök är en annan sak även om definitionerna varierar. Potatislöken är bland annat gulare, har en rundare form och utmärkt hållbarhet. 

Du förstår att löken kändes åtråvärd när jag först hörde om den, men det gäller att känna nån som kan tänka sig att dela med sig eller ha väldig tur och lyckas få tag på några genom Föreningen Sesam.

Jag hade sån rasande tur att Jenny med bloggen
Jennys Vita Villervalla hade läst min önskelista i ett tidigare inlägg och hörde av sig:

"Vår närmsta granne här i Vittsjö (Norra Skåne) har odlat potatislök
i generationer. Ing-Marie som hon heter övertog sitt föräldrahem 1989 och hennes far var då mycket noga med att hennes familj skulle fortsätta odla potatislöken, vilket dom har också har gjort varje år. Hon är själv född i början på 60-talet och minns sedan hon var liten att hennes far som sagt odlade dessa varje år. Enligt Ing-Marie så är det mycket "malle" i dessa små godingar. Varje höst spar dom lökar till nästa års utsäde, och nu har jag fått ett gäng för att prova.
Vill du så skickar jag några till dig också, jag har inte så många men en hand full kan jag undvara om du vill ha!"

På den vägen är det. Åter igen tack Jenny! Jag sparar alla mina till nästa års utsäde.
Eftersom det händer så mycket inom odlandet under sommar och höst hinner jag inte blogga om allt på en gång, utan löken togs upp i augusti när det var torrt och ligger sen dess på tork på ett galler. I vinter förvarar jag torrt, svalt och frostfritt.

Vill du läsa mer om Fröuppropet och kulturarvssorter har SLU givit ut boken Klint Karins kålrot och Mor Kristinas böna av Lena Nygårds och Matti Wiking Leino www.pom.infohttps://www.slu.se/pom

Allt gott

--//--

Länksamlingen TrädgårdsFägring